En berättelse om en återupptäckt skärgård
Jag var 12 år när jag fick min allra första båt. En tre meter kort plastbåt med en gammal aktersnurra som tog mig framåt i rask promenadtakt. Jag var överlycklig. Kände mig fri. Den hängde oftast på släp, som en livbåt efter familjens stora ruffade båt när vi kryssade runt bland öarna längs Västerbottens norra kuststräcka. Pite-Rönnskär. Hamnskär. Halsön. Vättingen. Det är några av de öar jag har fått upptäcka på egen hand i min lilla båt när vi legat vid brygga.
Jag har min pappa att tacka för alla timmar, dagar och veckor som vi spenderade till sjöss. Han gav mig havet precis som hans pappa givit honom detsamma 30 år tidigare, och nu får jag i min tur, ge det vidare till mina barn. Kanske inte i samma utsträckning då vi varken äger en båt stor nog att bo i eller har en livbåt på släp, men vi utforskar omgivningen flitigt i vår nya dagtursbåt.
En skärgård i utveckling
Efter barndomsåren har jag haft ett svårmotiverat uppehåll från skärgårdslivet på över 20 år. Nu är jag dock båtägare på nytt och återupptäcker skärgården med min familj. Nostalgisk och euforisk. Och det som slår mig nu, under min återförening med skärgården, är hur mycket den faktiskt har utvecklats de senaste 20 åren. Gästbryggorna är fler och större, grillplatserna har mångdubblats och på flera öar finns det nybyggda bastuar, spänger och vindskydd. Hamncaféerna och boendealternativen har blivit fler precis som antalet båtar och människor. För att inte tala om turbåtarna.
En emotionell resa
Vi är i mitten av juli och jag och familjen har planerat vår allra första båttur tillbaka till min barndoms öar och med oss har vi ytterligare två familjer. Även de, nyblivna och nyfikna båtägare som har mycket kvar att upptäcka. I de två båtarna har vi packat mat för två dagar, tält och sovsäckar, fiskegrejer, SUP-brädor och en höna (!).
BRYGGA 1
Halsön – Pärlan som badar i kvällssolen
Klockan är 8.00 då vi kastar loss från vår hemmahamn Kurjoviken. Vi styr norrut på ett ovanligt platt och inbjudande, blått hav och en dryg timme senare angör vi Byske båtklubbs gästbrygga på Halsön. Denna sträcka går över öppet hav och kan vara riktigt stökig om vinden ligger på, men vi hade planerat efter prognosen och fick lägga till vid Halsön i stiltje.
På denna ö har jag, under min barndom, varit på så väl seglarläger som klassresor då Byske Båtklubb har sin klubbstuga här. Den långa gästbryggan, ett par stora hällor och en fin badstrand ligger väl samlat tillsammans i ett skyddat västläge och badar ofta och länge i kvällssolen. Det här är en riktig ’hidden gem’.
Vår första dag i skärgården flyter på i sakta mak och lika så gör vi, där vi paddlar runt med barnen på våra hårt pumpade SUP-brädor. Det är 18 grader i vattnet. Så där härligt uppfriskande som vi Västerbottningar är vana vid. Barnen fryser men vägrar att erkänna det. Vi varvar bastu med abborrfiske, lagar mat över öppen eld och då och då lägger Nordisk Sjötaxi till med sin turbåt för att släppa av, eller hämta upp nyfikna dagsbesökare. Här slår vi läger i våra tält och upplever en vacker solnedgång över fastlandet innan vi somnar till ljudet av det muntra, skrattande båtfolket nere vid gästbryggan. Ett ljud som hör skärgårdslivet till.
BRYGGA 2
Lunchbreak vid Furuögrunds hamncafé
Dag två vaknar vi upp till växlande molnighet men fortsatt stiltje. Efter ett morgondopp och en långdragen frukost plockar vi ihop tälten och styr båtarna mot fastlandet och Furuögrund. En enkel tur inomskärs avverkad på 15 minuter. Vi har bestämt oss för att äta resans andra lunch på Furuögrunds hamncafé, beläget i ett stort magasin på en plats med anor från flottningen och sågverkseran.
Vår följeslagande höna pickar smulorna som faller ner på marken under våra bänkar. Hon heter för övrigt Daisy och vi sköter henne åt ett par bortresta vänner och vågar inte lämna henne ensam hemma, så hon följer med oss vart vi än går. Går fot som en väluppfostrad hund. Drar blickar till sig och lockar till skratt och samtal.
BRYGGA 3
Hamnskär – En ö märkt av istiden
Efter lunchen åker vi ut till den gamla lotsplatsen Hamnskär, som heter Lotsskäret på vissa sjökort och som ligger längst ut i havsbandet. Ön består nästan uteslutande av härliga klipphällor och klapperstensfält och mitt på ön ligger en vacker gammal lotsstuga som i dag går att hyra via Byske Camping. Även hit går Nordisk Sjötaxis turbåtar och när vi angör gästbryggan står ett 15-tal personer redo för att återvända till fastlandet.
Det har börjat blåsa en lätt västlig bris så vi söker oss österut vilket avslöjar en hisnande utsikt mot en bred blå horisont. Nästa anhalt Finland. På denna sida av ön finns läckra grottformationer och tydliga spår av inlandsisens framfart. Vi hoppar från hällorna ner i det, i dag ännu svalare havet, innan vi lagar middag vid en av de tre grillplatserna.
Daisy trivs och pickar småkryp blandat med jord och sand, och egentligen är inte vår tillvaro så mycket mer spännande än hennes. Skärgårdslivet är allt annat än fartfyllt. De är långsamt, avkopplande och rogivande. En kontrast mot vardagens hektiska pussel. Vi sitter i timmar och pratar, kokar kaffe och sträcker på benen då och då, medan barnen snickrar smörknivar och söker grodyngel i små pölar en bit in på ön.
En hemresa i gammal sjö
Under dagen har vindarna vridit mot syd och vi hör hur vågorna bryter mot hällorna längre bort. Därför väljer vi att vänta lite extra med vår hemresa, så först vid 21-tiden lättar vivåra ankare i aktern och styr söderut igen mot Kurjoviken. Färden hemåt tar dubbelt så lång tid jämfört med gårdagens resa till Halsön, och flera barn hinner somna i båtarna som vaggar fram och tillbaka i de långa dyningarna. Tack och lov så har vi under dessa dagar glömt bort hur man jäktar och låter färden hem bli vad den blir. Långsam.