Pite-Rönnskär - På drift i Bottenvikens skärgård
Solen bryter in genom fönstret på övervåningen av den gamla fyrvaktarbostaden på ön Pite-Rönnskär. Utanför är landskapet täckt av en vacker morgondimma. Egentligen borde jag väl dra ner rullgardinen för att få uppleva den bästa sömnen. Men det har aldrig varit min tanke med sommaren. Istället älskar jag det faktum att jag inte sover bra om sommaren, att jag lever mitt liv tillsammans med solen. Jag tassar nerför trappen av huset och smyger ut genom ytterdörren. Sedan snör jag på mig löparskorna. Det är alldeles lugnt. Alldeles stilla. Det känns i dimman som om jag inte bara har en hel ö för mig själv, snarare en hel värld.
Stilla morgon
Det finns en stig bort genom ön, åt väster. Den är nästan två kilometer lång. Jag springer den ett par gånger fram och tillbaka. I dimman hänger spindelväven vattenfylld och synlig. Efter ett tag bryr jag mig inte om att försöka vifta bort den med händerna. Det känns nästan uppfriskande att springa in i väven av kall och blöt spindelväv. Det är som om det ökar längden på löpstegen. Men jag håller igen. Dels för att jag inte har så mycket att ge, dels för att det nästan känns burdust att storma fram genom en morgon så sakral och stilla. Ute på fjärden hörs fiskmåsarnas rop.
Öliv
Vi kom hit igår. Tog turbåten från Kinnbäck med skepparen Mats Johansson. Han och hans partner Jeanette Larsson håller i driften av caféet på Pite-Rönnskär sedan ett par år tillbaka. Mats säger att det går bra. Att han ökat passagerarna med nästan 20 % i år. Det är nog inte så underligt. Det är en lättsam tur på 15 minuter ut till det yttersta skäret. Och när Mats och Jeanette driver café och vandrarhem på Pite-Rönnskär så här bra, ja då kommer gästerna.
Ön, en slags slumrande pärla i den södra delen av Bottenvikens skärgård, har på så sätt väckts till liv för en bredare allmänhet. Fyra rum med enkel och stram standard nere på bottenvåningen är redan iordningställda. Några nya och lite större rum uppe på vinden kommer att bli klara i höst. 14-15 personer sover där, om de är beredda att bo ihop och en 7-8 perser bor där lättsamt och med eget rum om de föredrar det så.
– Vi funderar på om det inte skulle gå att öka ut säsongen, säger Mats när vi åker ut med båten. Du vet det att det är väldigt fint här ute i mars, på vår-vintern, med packisen.
Utsikt från fyren
Och naturligtvis har han rätt. Det är lätt att trivas, i huset under Sveriges näst högsta fyr. En eftermiddag visar det sig att en av öns fasta sommargäster ska upp i fyren för att visa släkt och vänner utsikten. Vi följer med. Utsikten är förstås magnifik. Den röda Heidenstamfyren bjuder på ett utkikstorn, 37 meter högt, mitt på ön. Heidenstamfyrarna var en konstruktion gjord av Gustav von Heidenstam – förresten far till författaren Verner von Heidenstam, han som skrev: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”, han som oftast också beskrivs som ”ett kräk till karl” – för att kunna flyttas och monteras på de mest otillgängliga skär.
Island time
Efter min löptur, och ett dopp i havet för att det känns så skönt, äter jag frukost ute i solen. Mats och Jeanette har fullt sjå. Mats ska köra båtturer i skärgården idag och eftersom vädret är magiskt så är det mycket folk som anmält sig till turerna. Jag kollar vädret, det ser ut som om det ska vara bra i flera dagar här ute. Jag känner ett litet stygn av vemod. Att lämna nu är liksom någon dag för tidigt. Jag har redan kommit in i lunken, ställt om till ”island time”.
