Till Dig – som spindeltrådar och änglavingar, 2025

Titel: Till Dig – som spindeltrådar och änglavingar, 2025

I Skellefteås stadsrum finns 15 miniatyrmålningar i storlek 20x20 cm uppförda. Verken är löst knutna till Torgny Lindgrens böcker: Merabs skönhet (1983), Bat Seba (1984), Ljuset (1987), Hummelhonung (1995), Pölsan (2002), Dorés bibel (2005), Norrlands akvavit (2007), Minnen (2010),Klingsor (2014).

Teknik: Målning 20x20 cm
Placering: Gradängen vid älven
Konstkonsult: Anna Karin Larsson

Ett ständigt pågående projekt i mitt konstnärskap är Containermålningarna (ca 20x20cm), målade direkt på godscontainrar uppställda på godsterminaler. Containrarna fraktas runt i världen utanför min kontroll och jag tycker om att föreställa mig någon, ute med sin hund, i Frankfurt eller Hoting, plötsligt haja till inför min målning. Tanken med verken är just att de plötsligt och oväntat dyker upp. Idén är själva avsaknaden av titel och prislapp. Att stöta på verken blir som att möta en främling på gatan, bli tilltalad och kanske låta nyfikenheten spira, utan att veta yrkestitel, andra statusmarkörer eller hierarkisk placering i nätverk som skulle kunna ha betydelse för ens eventuella intresse.

Sommaren 2025 kommer jag att tillföra 15 verk, målningar i formatet 20x20 cm på lika många platser runt omkring i Skellefteå. I Skellefteå kommer det dock att finnas en kontext och verken har fått ett samlingsnamn. De 15 verken heter: ”Till dig”, med underrubriken:” – som spindeltrådar och änglavingar”. 

2025-04-15
Jag har alltid velat göra omslag till en roman av Torgny Lindgren. En gång skrev jag det till och med till honom. Som svar fick jag ett brev som gjorde mig väldigt glad och som jag fortfarande har kvar. Det blev aldrig något bokomslag och mitt brev finns numera (lite pinsamt) i Umeå universitetsbiblioteks arkiv – i någon av alla de lådor med material som lämnades in av Stina Lindgren, Torgny Lindgrens hustru, efter hans död.

Tänker att jag nu fått möjligheten att måla fiktiva omslag till några av hans böcker på platser runtomkring i Skellefteå – berättarnas stad. Och letar fram några dagboksanteckningar från 2020.

2020-04-05
I novellen ’Uppenbarelseboken’ av Torgny Lindgren låter han den lungsjuke pojken, novellens jag, förklara för den sorgsna modern hur lycklig han är över att leva. Hon bekymrar sig över att ha satt honom till världen när hans liv blev så eländigt och värdelöst: ”Det var fasansfullt att någon skulle behöva födas till jorden bara för att nästan genast ryckas bort på det här sättet. Hon ville att jag skulle förlåta henne för att hon hade fött mig. Och inifrån syrebristens lätta berusning sa jag: Jag tycker att livet är underbart." Och pojken fortsätter längre fram att argumentera för livet: ”Nere vid grinden mot mjölkbordet har jag en stor, flat sten. På den samlar jag ihop grus och småstenar och kottar och sedan bygger jag stora städer. Så härligt och storslaget är det att få leva. Jag tror att livet har en innebörd.”  Den lungsjuke pojken i en fiktiv Torgny Lindgrenvärld hade precis som jag som 7-åring en flat sten där vi iscensatte våra respektive fantasier. Som spindelvävar av släktskap som sträcker sig över tid och rum. Överallt speglingar, kopplingar och samband, som om allt i tillvaron är ekon, mönster, struktur, form.

Det fick mig i sin tur att plocka fram Imre Kertész, Mannen utan öde och läsa sista stycket av sjunde kapitlet som strålar av samma känsla av nåd och tacksamhet inför livets under. Just där förtätas allt och den 15-årige pojken, jagpersonen säger: "Och det hjälpte inte med all besinning, klokhet, eftertanke, allt sunt förnuft, jag kunde ändå inte missta mig på en förstulen röst av lågmäld längtan inom mig, liksom generad över sitt eget oförnuft men ändå allt envetnare: jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.”

2020-04-06
Tänker på livsdriften. Och den sinnliga njutningen av färger som lockar blicken. Byggstenarna i måleriets språk.

2020-04-11
Jag söker upp sidan där Torgny Lindgren beskrev pojkens flata sten, minns nämligen att längre ner på samma sida slutar novellen med en önskan om att måla mamman: ”Det kolsvarta håret mot den slitna ådermålningen, en klick av glänsande svärta mot en grund av guldockra med stänk av neapelgult och venetianskt rött.”

Nu: 2025-04-15
Tänker att svart, venetianskt rött, neapelgult och guldockra är några färger som jag ska använda till de målningar jag kommer att göra.

PS. Dagboksanteckningarna från 2020 här ovan finns med i en text jag skrev till katalogen ”Konstbiotopen” utgiven i samband med utställningen ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”, konsthall Norra Kvarken 2021.

Anna Kristensen

Anna Kristensen född 1956, Järvnäset (Strömsunds kommun), baserad i Umeå 

Genomför utställningar, gestaltningsuppdrag och konstprojekt, undervisar på konstskolor och verkar som curator och konsult. I mitt måleri och mina installationer – inom- och utomhus – skapar jag fiktiva världar, gestaltar och iscensätter föreställningar.  

Webb: www.annakristensen.com

Instagram: @annakristensen31