Upplev att åka hundspann
Åka hundspann i Skellefteå
När Sabina och Pete’s bil rullar in på gårdsplanen är Emma redan igång och selar de hundar som ska med på dagens tur. Sabina och Pete är från Manchester i England. De har kommit till Skellefteå för att uppleva vinter på riktigt. Det vill säga is och snö och den arktiska vardagen i norr. Idag står hundspann på programmet. Igår var det ishockey som gällde. Skellefteå AIK – Färjestad BK. Västra stå. Där den lokala hockeykulturen känns ända ner i tårna.
Själv vill jag gärna ta en närbild på ett par isblå huskyögon. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Så fort jag böjer mig ner med kamera tycker nämligen hundarna att jag hellre ska leka än fota. Och visst är det trevligt att få någons odelade uppmärksamhet, men det är också en utmaning att hålla alla blöta nosar borta från kameralinsen.
Känn dig som en i huskey-flocken
– Ni får gärna följa med in i hundgården, säger Emma när hon hälsat på Pete och Sabina.
– Nja, säger Sabina och tittar lite ängsligt på de inte helt vargolika hundarna. Jag vet inte?
Hon sticker handen genom nätet och Rigel, Emmas stora, långhåriga husky är direkt framme för att hälsa. Sabina drar reflexmässigt åt sig handen. Sedan skrattar hon.
Hennes reaktion är inte på något sätt konstig. Är det första gången du träffar en flock huskies är det klart att du är reserverad. Men det finns förstås inget att vara rädd för.
– Jag tror ändå att jag väntar här ute, säger hon och kliar Rigel bakom örat, genom nätet
Halvtimmesrunda i hundspann
Hundarna vet givetvis vad som är på gång. Och deras entusiasm går inte att ta miste på. För är du en husky i Swedish Lapland finns det ingen större lycka än att dra en släde så fort det bara går genom snötunga skogar. Pete och Sabina klättrar upp på slädens passagerarplats. Emma gör sig körklar längst bak. Hon lösgör snöankaret och så bär det av.
Det faller en lätt snö. Himlen är näst intill klarblå och temperaturen strax under nollan. 30 minuter tar rundan som Emma och hennes gäster är ute på. Medan jag väntar kollar jag bilderna.
– Nån måste väl funka, tänker jag.
Men de flesta innehåller bara ett öra eller en nos. I bästa fall kan jag skymta ett halvt öga. De flesta bilderna är dessutom suddiga. Eller så har fokus hamnat tokigt.
Magisk avslutning
Så skymtar jag ekipaget mellan tallarna. Sabina vänder sig om och säger något till Pete som skrattar, samtidigt som Emma bromsar in.
Hundarna stannar upp. Några lägger sig ner i snön. Tungorna hänger. En och annan tuggar i sig en munfull snö för att släcka törsten.
– Fantastiskt, säger Sabina. Pete nickar instämmande.
Medan hundarna tar igen sig bubblar besökarna av frågor. Hur kommer det sig att några hundar har olika färg på ögonen? Alltså, ett brunt och ett blått. Och hur mycket äter egentligen en husky? Och vad gör de på sommaren?
Osäkerheten inför hundarna är som bortblåst. Sabina och Pete kan inte motstå deras vädjande blickar. De som ber om att bli kliade och klappade. Sabina får ögonkontakt med Bettan. Hon lägger sitt vita huvudet med svarta markeringar, lite på sned och tindrar med sina isblå ögon.
– Förföriska, säger hon och lägger händerna om Bettans ansikte och tittar henne djupt i ögonen. Själv sätter jag kamerans sökare mot mitt öga och knäpper av.