Lev i nuet med Fredrik Jonsson
Vägbeskrivningen har jag fått av Fredrik Jonsson som bor ute på landet tillsammans med sin man Micke, två katter, fyra hästar, tre påfåglar, massor av höns och tusentals bin. Jag sitter i bilen och gruvar mig. Inte för att träffa Fredrik, men för träffa hästarna. Jag är nämligen hästallergiker.
Vi ska prata om att leva i nuet jag och Fredrik, och om livet i Bodan förstås som bara ligger 15 minuter från centrala Skellefteå. Där passerar jag ridbanan! Skit också. Då är det bara att backa tillbaka då alltså.
Fredrik om att leva i nuet
– Nu har det ju varit en trend att vara i nuet. Mindfullness, yoga och olika metoder, men jag tycker egentligen inte att man ska göra det så svårt, förklarar Fredrik.
Vi sitter på hans altan och sippar på nybryggt kaffe och blickar ut över deras trägård och det vackra Bodanträsket som ligger helt stilla. Jag har filmat i stallet en halvtimme samt följt med ut på en ridtur. Allergin gör sig påmind, men inte så farligt som jag trodde. De har en stor gård med häststall och en stor ladugård där hönorna och påfåglarna huserar.
– Vara i nuet är man ju alltid egentligen, sen är det ju bara huruvida man kan ta hand om det eller inte. Mitt bästa tips är att bara sätta sig någonstans och tom-glo. Att stirra på folk, eller ut över en sjö eller äng och bara ta in det man ser där och då, förklarar han.
Jag sneglar över Fredriks axel och ut över träsket som ligger helt stilla den här kvällen och tänker: Här skulle jag gärna sitta och tom-glo ett par timmar. Men nu ska jag ju dock vara i nuet och lyssna på Fredrik story. Inte glo på en sjö.
– Trädgård är ju också galet bra! fortsätter han.
– Alltså, trädgård handlar ju också väldigt mycket om att vara i nuet. Du kan inte forcera växter. Då måste man vara 'här och nu'. Vad behöver den just nu för att må bra? Behöver den vatten, ska jag klämma ihjäl några löss, jaha den tänker dö, kan jag göra något? Nej den dog, säger Fredrik teatraliskt och skrattar.
Fredrik om hästarna
– Den främsta anledningen att vi flyttade ut till Bodan var ju vårt hästintresse. Fredrik pekar bort mot stallet, samtidigt som vi har traskat bort från huset, över till ladugården och in bland hönsen och påfåglarna som ska få mat
– Min man är ju hästtränare och när jag började att hålla på med hästar där vid 22-23 år ålder så ville jag börja bedriva avel, berättar Fredrik medan han ställer in mat till påfåglarna.
– Vi bodde tidigare på Moröbacke vilket också var otroligt fint. Det var innan alla villakvarters byggdes så vi hade ganska stora ytor även där, men inte tillräckligt för att bedriva avel, förklarar han.
Fredrik berättar att de har fått två fina hingstar efter sitt avelssto som nyligen gått bort. Ett sto som blev 19 år gammalt. Ett sto som var en familjemedlem. På ridbanan som jag tidigare körde förbi, bortanför ladugården rider en kvinna i skritt och Micke, hästtränaren står och pekar och gestikulerar.
– Att sitta på en hästrygg handlar ju faktiskt också mycket om att vara i nuet, förklarar Fredrik och anknyter till det vi precis pratat om.
– Du kan inte glida bort i tankarna utan måste verkligen vara närvarande med din häst. Annars trillar du snabbt av.
Från Norrbotten till Västerbotten
Fredrik är inte född i Skellefteå, utan i den lite mindre grannstaden Piteå. Jag ber Fredrik att ta mig tillbaka till det året då han lämnade sin gamla hemstad för en ny.
– Jag flyttade till Skellefteå i slutet av 80-talet, direkt efter gymnasiet för att bli frisör. Enda sättet att bli frisör på den tiden var att antingen skaffa en utbildning utomlands eller att gå som frisörelev, förklarar Fredrik. Ett ordentligt skägg pryder hans ansikte och håret är uppsatt i en slarvig knut.
– Det fanns ingen bra salong i Piteå då, så jag sökte mig till Huvudsaken i Skellefteå och när jag var färdigutbildad frisör så tänkte jag; Men jag ska ju inte bo kvar i Skellefteå, jag ska ju ut och se världen, men allt gick så enkelt och snabbt här. Jag tjänade pengar fort, hade villa, vovve och Volvo…. ja, t.om ett eget företag innan jag var 25. Jag har fått många jobberbjudanden nere i storstadsområderna genom åren, men kommer jag någonsin att kunna få ett så här bra boende där nere, 10 minuter från stan? Näe, det är ju helt orimligt! Jag blir kvar här! säger han och ler stort.
– Det låter kanske skrytit men, folk borde verkligen vara avunddsjuka! Ibland tänker jag, hur kan man välja att INTE bo så här!
Vi avslutar vår kväll tillsammans vid bikuporna, som står uppradade precis bakom ladugården. Tom-glor lite på bina som surrar omkring oss samt de fåtalet människor som passerar uppe på
– Nu är jag nog i nuet, försöker jag.
– Det vet du bara själv, svarar Fredrik och ler.
