LisaLove | Kom och skapa i mitt Skellefteå!
– Jag kan inte låta bli att tänka på Alice i Underlandet, säger jag, och kanske främst Tim Burtons filmatisering med Johnny Depp som ”The Mad Hatter”.
– Jag vet inte, säger hon lite svävande, jag får höra det där lite då och då.
– Och vad tänker du om det?
– Att jag borde läsa en bok eller se en film så jag kan förhålla mig till referensen. Nu vet jag ju inte riktigt vad det betyder.
Perfekt feberdröm
Jo, jag vet att det kan uppfattas ofint att jämföra konstnärer och deras verk med annat men jag kommer inte runt att Lisaloves konst får mig att känna lite som att tumla ner i ett kaninhåll. Rent estetiskt tycker jag mig se en del beröringspunkter med Lewis Carolls saga från 1865. Inte minst i det där gränslösa. Fantasifulla och surrealistiska. Ni vet, den där kittlande känslan av att allt kan hända och att det som händer inte är odelat positivt. Lite som en perfekt avvägd feberdröm.
– Jag tycker det är viktigt att inte skriva betraktaren på näsan, säger LisaLove.
Det där skapar en nerv i LisaLove Bäckmans konstfoto. Du dröjer dig kvar i hennes bilder och förlorar dig gärna i skikt, nyanser och sinnesstämningar.
Förändrad skapandeprocess
Under 2014 började Lisalove hitta det uttryckssätt som hon beskriver världen med idag.
– Jag har aldrig haft en plan eller vision med det jag gör. Jag har fotat till och från sedan jag var barn. Provat på att fota företagsporträtt och bröllop men inte riktigt landat i det.
LisaLoves första kollagebild, som hon kände sig nöjd med, kom till 2014.
– Den förställde mig vid en svart flygel på Stiftsgården i Skellefteå.
Hon beskriver skapandeprocessen och hur den förändrats genom åren. Som att den först var snabb. Hafsig. På gränsen till slarvig.
– Det var vad jag behövde då. Jag hade ett så stort behov av att vara i ett skapande tillstånd. Hela tiden. Nya bilder. Ständiga idéer. Det fanns nåt maniskt över det.
– Som på rus?
– Nja, kanske men det var också ett sätt att hantera ångest. Jag kände mig ofullständig när det där drivet att skapa försvann. Nu vet jag att det är så det måste få vara och vilar gärna i vetskapen att skaparlust kommer och går.
Låt tankarna flyga
– Vart hämtar du idéerna?
– Mitt bästa tips är att ligga kvar i sängen på morgonen, fortsätta blunda och låta tankarna flyga fritt. Då kan vad som helst hända. Kom bara ihåg att ha nåt att skissa på. Tankar är flyktiga och tappas lätt bort.
Långt ifrån alla idéer förverkligas. De flesta förkastas, inte sällan för att budskap blir för uppenbara.
– Vem är det egentligen på bilderna? undrar jag.
– Bra fråga. De är inga alter egon eller karaktärer. På sätt och vis är väl alla motiv en del av mig men jag ogillar när mitt vardagliga jag blir för tydlig. Då blir det tråkigt.
Jag ser min kropp som ett verktyg. När det blir bra finns det alltid nån form av distans mellan verket och mitt yttre. Så stannar hon till och säger:
– Ja, den där hunden har kanske blivit en slags karaktär. Och min kanin Gudrun är också återkommande i flera bilder.
– Som en viss vit kanin i väst och med klocka, envisas jag och googlar en bild från Alice i Underlandet.
Hon skrattar.
– Säger du det så.
Processen
Lisalove berättar att hon fortfarande bygger mycket av sitt skapande på att inte må så bra.
– Det betyder inte att jag måste må dåligt när jag skapar, men jag gräver gärna i de mörkare sidorna av mig själv. Nu har jag inte heller samma behov av att saker och ting ska gå fort. Jag trivs bra med att göra mer genomarbetade bilder.
– Hur funkar den, undrar jag. Själva processen? Hon dröjer. Tänker efter.
– Den ser olika ut. Naturen är jätteinspirerande. Ödehus superintressanta. Där finns redan så mycket i väggarna. Historier. Öden och skeenden. Där är det upp till mig att ta in och tolka det jag upplever. Sådana platser kan jag återkomma till många gånger. En vit vägg är något helt annat. Som ett tomt papper där jag får möjlighet att fylla allt innehåll själv. Enklare bilder gör jag ofta med stundens ingivelse. Jag vaknar med en känsla, dyker in i garderoben och ser vart min intuition tar mig. Andra idéer kan jag få jobba med länge.
– Du använder också en hel del annorlunda rekvisita.
– Jag älskar loppisar men VVS-avdelningar på Biltema eller Jula kan också vara otroligt inspirerande eller, för den delen, fruktdisken på ICA. Jag bygger gärna själv det jag tror mig behöva. Stora tygsjok är jättebra. De lite mer extravaganta ekiperingarna som bröllopsklänningar brukar jag söka på Ebay.
Idé till print
Lisalove är noga med att hon skapar för sig själv. Ingen annan. Uppskattning utifrån saknas dock inte. 2015 blev hon årets fotograf i tidningen Kamera & Bilds stora bildtävling, hösten 2017 hängdes fjorton av hennes verk ut på Fotografiska i Stockholm och hennes Insta-konto följs av 12.000 användare. Men bekräftelse och uppmärksamhet, menar hon, är inte oproblematiskt.
– Att stå i centrum är väl inget jag söker. Jo, jag är aktiv på Instagram men den där sociala-medier-bekräftelsen känns tom. Istället är det när någon köper ett verk och hänger det på väggen som det känns riktigt bra i magen.
– När någon befinner sig i en situation där hen kan relatera till mina verk och dessutom tar sig tid att berätta det för mig.
Det är jättestort. Men det är framför allt den där processen från idé till färdig print som är den egentliga tillfredställelsen.
Massor med frihet
För drygt två år sedan flyttade Lisalove tillbaka till Skellefteå. En av anledningen var friheten att skapa.
– En större yta med färre människor ger mig massor med möjligheter, framför allt att skapa utomhus. Här får jag nästan alltid vara ifred. Det var en stor del till varför jag valde att flytta tillbaka. Det fanns helt enkelt inte samma plats för mig där jag var. För skapandeprocessen gör att Lisalove ibland tvingas in i obekväma situationer. Små äventyr, som hon kallar det.
– Ska den där idén jag har i huvudet bli verklighet finns det ju ingen annan väg.
Hon berättar att bara några dagar innan intervjuen stod hon halvnaken, invirad i en klätterväxt medan passerande bilar kastade nyfikna blickar.
– Då gäller det att bita ihop, skrattar hon.
En annan gång hade Lisalove bestämt sig för ett motiv med vinterbad i Baggböle, utanför Umeå. Det bar sig inte bättre än att hon, efter att ha balanserat kamera och stativ på ett isflak, genast tappade fjärrutlösaren i vattnet.
– Dessutom körde jag fast bilen och fick gå, kall och blöt, de fyra kilometrarna hem.
Tick, Tack
Hon tittar mot himlen. Solen sjunker allt lägre på sin bana. Lisalove har inte tid att stanna länge till. Hon har nämligen upp täckt en trädrot i utkanten av staden. Det är en sådan där rot som får tankarna att flyga.
– Det är mörkt och murrigt, ler hon. Jag hittade också några blommor som växte på en sophög i närheten av där jag bor. Jag tror att roten, blommorna och jag är precis vad jag behöver. Just nu. Du vet, jag är glad att jag bor här.
Själv knappar jag mig in på Instagram. Tick, tack, tick, tack. Tiden går. Jag tänker på den vita kaninen. Den som alltid har så bråttom. Och vad vi själva väljer att göra med den tid vi tilldelats. Jag letar upp kontot lisalove.se.
– Follow the white rabbit.
Tumlar återigen ner i kaninhålet.
