Nicole Castillo sitter och tittar ut från ett fönster
#MySkellefteå

Nicole Castillo | Från Chile till Nicole's Lantgård i Landfors

Sven Burman
den 26 april 2021 Sven Burman
I en gammal ombyggd bagarstuga, ett stenkast från Byskeälven ligger den. Nicoles workshop som jag äntligen ska besöka. Jag har länge lovat Nicole att jag ska hälsa på, men det är sällan man har ‘vägarna förbi’ då hennes hem ligger långt ut i skogen. Närmare bestämt i Landfors, 15 km uppströms längst Byskeälven, och den sista kilometern är en grusväg, som dom under vintertid skottar själva.

Men trots att det har snöat ordentligt denna förmiddag så är faktiskt grusvägen helt nyskottad och när jag väl rullar in på tomten står Nicole i dörren till bostadshuset och vinkar.

– Välkommen till Landfors, ropar hon när jag kliver ur bilen. Gick det bra att köra?
– Jodå, det gick bra, men jag var oskäer de sista 5 minutrarna längs grusvägen. Jag trodde faktiskt att jag hade kört för lång, förklarar jag 

Bostadshuset ligger vackert beläget drygt 100 m från älven och den, flera hektar stora tomten, sträcker sig ända ner till vattnet. Jag följer Nicole in i huset, in genom de massiva dubbeldörrarna och ser att hon håller på att dekorera julgranen tillsammans med barnen. Det är december och julen närmar sig med stormsteg. I det gemytliga vardagsrummet brinner en nytänd brasa i Byskeugnen.

Nicole Castillo och hennes barn dekorerar en julgran.

Nicole pratar spanska med barnen, blandar engelska och svenska med mig, och jag pratar svenska med barnen och Nicoles man, Andreas. 
– Vi håller på att baka en tårta! Den ska bara dekoreras, säger Nicole, och jag skäms när jag berättar att jag tyvärr är glutenintollerant. 

Allt i huset ser ut att ha en historia. Tavlorna, innerdörrarna, porslinet.

– Huset är byggt i slutet av 1800-talet så det är gammalt, men vi har renoverat och byggt ut det ganska mycket, och varit noggranna med att behålla den gamla rustika känslan, förklarar hon. 
Nicole ser att mina ögon har fastnat vid den maffiga renhornskronan som hänger högt upp i den luftiga entrén.
– Det är vår vän Magnus som gjort den där, säger hon och ler. Han har ett sommarställe bara några kilometer här ifrån, även de beläget vid älven. 

Nicole hänger upp en julstjärna i ett stort, välvt fönster i hallen.

Ovanför renhornskronan är det öppet ända upp till taknocken, och mitt på golvet, framför det välvda fönstret slingrar sig en spiraltrappa i järn upp till ett av sovrummen. 

– Jag tänkte att vi skulle gå ner till vår timrade stuga precis nere vid älven så får vi lite lugn och ro. Jag har gjort upp en eld där nere, säger Nicole, medan hon packar en korg med fika som vi tar med oss när vi promenerar ner mot älven och stugan. Det ryker idylliskt ur skorstenen. 

Nicole är född och uppväxt i Santiago i Chile men berättar att hon och hennes familj flyttade runt väldigt mycket i Chile. 
– Min pappa jobbade inom flottan, så jag har gått i 12 olika skolor. Jag var alltid ‘den nya tjejen i klassen’ förklarar hon och skrattar, så jag är van vid förändring. Men att flytta till den svenska landsbygden var en större förändring än jag hade kunnat tänka mig. Det är en enorm kontrast mellan norra Sverige och Chile.

I Chile träffade hon Andreas som var där och kontrollerade en gruva efter en kraftig jordbävning

– Jag brukar säga att det var en jordbävning som förde oss samman, berättar hon också skrattar. Efter några år tillsammans i Chile blev Nicole gravid med deras första barn och de ställdes inför ett väldigt stort beslut.

– Vi kunde antingen välja att bo kvar, i en lägenhet i Chile, bredvid tungt trafikerade vägar och köpcentrum, men med det ljumma stilla havet och de brytande vågorna ständigt närvarande, eller så kunde vi flytta till Sverige och bo i byn Landfors. Tystnaden, avstånden, de gamla vackra husen och den vilda älven. Jag minns första gången vi körde längs landsvägen mellan Byske och Landfors och jag såg alla dessa fantastiska trähus. Då insåg jag vilket paradis jag hade kommit till och att vi hade gjort rätt val, säger Nicole.

Utanför den timrade stugan ligger snön vit, så väl på marken som på trädens grenar, och älven rinner, som en svart orm genom det vita gnistrande skogslandskapet, bara några meter från fönstret. Det känns nästan som att vi sitter mitt i älven. Decembersolen når just så pass över grantopparna trots att det är mitt på dagen.

Nicole sitter i spiraltrappan som är placerad framför det stora fönstret i hallen.

– Det här ju är den mörkaste tiden på hela året nu. När jag flyttade hit var det mitt i sommaren. Alltså den ljusaste tiden på året. Det är så stor skillnad mellan sommar och vinter här, men när väl solen nu väl lyser ett par timmar och reflekteras i snön blir ljuset så mjukt och vackert, säger hon och tittar ut genom fönstret.

– När jag kom till huset första gången slogs jag av dess otroliga charm. Det var väldigt vintage. Det första jag gjorde var att jag gick runt i huset och hälsade på mitt nya hem, berättar Nicole.
– Hej huset, det är jag som är din nya ägare. Trevligt att träffas! säger hon och skrattar gott. Hon har verkligen nära till skratt och det smittar.

Nu, fem år efter flytten, driver hon en etablerad verksamhet från sitt hem. Nicole’s lantgård heter den, och ute i workshopen vid boningshuset restaurerar och säljer hon gamla möbler, Många kommer på besök till hennes gård i Landfors för att handla hennes möbler, och genom Instagram har hon gjort sig ett namn i inrednings-Sverige.

Nicole kommer gåendes över den snötäckta marken från bagarstugan.

– Ska vi gå och kika i gamla bagarstugan säger Nicole när brasan nästan har brunnit ut och vi har fikat klart. Alltså i min workshop.

Hon berättar att hennes intresse för gamla saker har följt med henne sedan hon studerade historia i Chile, och när hon flyttade till Sverige insåg hon vilket utbud det fanns av gamla möbler på auktioner och loppisar. 
– Intresset för gamla möbler här i norra Sverige är jättestort, säger Nicole och öppnar den gamla turkosamålade trädörren in till bagarstugan. Chile har inte alls samma gamla kulturhistoria.

En miljöbild på workshoppen där gamla skåp står packade

Inne i workshopen står det gamla vackra skåp och byråer. Trätallrikar, brickor, skålar och ljusstakar står staplade på ett bord och i ett hörn ligger ihoprullade handknutna yllemattor. Det luktar en härlig mix av trä och linolja. Nicole plockar undan några stora träfat och ställer fram två pallar och vi slår oss ner mitt på golvet.

– Det är kanske lite fräckt att fråga, men hur säljer man egentligen möbler då när man bor och bedriver sin verksamhet så här avsides? frågar jag medan jag plockar bland inredningsdetaljerna på bordet framför mig.

– De som vill handla mina möbler på plats, följer ofta mig redan i mina sociala kanaler och när de väl kommer till Landfors för att titta på möblerna de vill köpa så blir besöket av platsen också en del av upplevelsen och reseanledningen, förklarar Nicole. Men det mesta av min försäljning sker online, förklarar hon medan hon slipar av bort gammal färg på från ett svartmålat massivt skåp. 

– Vart köper du möblerna då?
– Vart jag köper möbelerna i från? Det är en hemlighet svarar Nicole och skrattar gott återigen. 

För ett par månader sedan hade Nicole dessutom en popup store på Isboden i Skellefteå. Där kunde så väl hennes befintliga kunder, som nya, handla möbler, inredningsdetaljer och samtidigt fika gott från gänget på Isboden.

Ett rum med en mindre träbyrå och en mängd ljusstakar ståendes ovanpå, samt ett stort vitrinskåp fullt med äldre lerkrukor och kannor.

Utanför workshopen hör jag plötsligt ett motorfordon som brummar och jag tittar ut genom ett av de gamla handblåsta fönstren. Det är Andreas och barnen som tar tillvara på nysnön som fallit under natten. Bakom en fyrhjuling släpar en snowracer med barnen skrattandes på när Andreas kör i åttor på den stora tomten.

Det slår mig att barnens uppväxt kunde ha sett så annorlunda ut. Att valet som Nicole och Andreas gjorde för fem år sedan kommer att spela en stor roll för vilka individer barnen kommer att formas till. I Chile hade snowracern troligen varit en bodyboard och nysnön hade varit skummet från stilla havets brytande vågor.

Solen som just gått upp håller återigen på att sjunka bakom granarna och jag inser att det är dags för mig att dra vidare. Min plan är att fånga det mjuka ljuset över Marranäsvältan och Fällfors innan det blir för mörkt. Jag tackar för fikat och Nicole, Andreas och barnen vinkar av mig.

Att jag väljer en lite annorlunda väg från Landfors mot Fällfors och kör fast med bilen i djupsnön samt tvingas ringa Andreas som kommer och drar loss mig är en helt annan historia.