Hemester i Lövånger Kyrkstad
Sedan åkte vi fem mil österut. Vi passerade västerbottnisk landsbygd på vägen. Burträsk, Mjövattnet, Vallen, Mångbyn och slutligen rullade vi in i Lövånger. En plats jag under mina tjugoåtta år aldrig satt min fot i.
Vi knackade på de ockragula dubbeldörrarna till Lövångergården och ena ägaren av stället, Emelie öppnade. Hon gav oss en snabb rundvandring; Här bakom husknuten, bara över bron där, ligger naturreservatet. Här borta kommer fåren att beta i sommar. Här blir det afterwork och mat ikväll. Här renoveras det och här, ja här är er stuga.
Hon låste upp vår lilla faluröda kyrkstuga. Där inne stod tiden stilla; allt så vackert. Och fönstret som stod på glänt fladdrade en skir gardin. Axlarna sänktes, pulsen gick ner. Här skulle vi bara vara.
Överallt var allt så vackert. Det är någonting med att vara i och kring gamla byggnader. Hur vackert allt är som fått slitas med tidens tand, och varsamt renoverats och pysslats om genom alla år. När man går genom kyrkstaden kan man nästan skönja gemenskapen de skapar, föreningsliv, hoppet om landsbygden och vårt vackra Norr.
Och äntligen så var vi tillsammans. Utan renoveringen, djuren, jobbet och övriga livet som pockar på uppmärksamhet och fokus. Bara vi, pratandes om ditt och datt. Lo var så lycklig där och sprang runt mellan stugorna och plockade blommor, klättrade i trappor och pekade på varenda pippi hon kunde få en liten skymt av.
Något jag blivit expert på sedan jag blev mamma är att se det stora i det lilla. Man behöver inte åka långt, alls. För att upptäcka världen. Det är fasligt spännande att känna ett lurvigt grässtrå mot en killig kind när man är ett år gammal. Att se världen ut olika perspektiv, från mammas axlar, upp och ned eller liggandes på mage, det är grejer det.
Efter bus och härj mellan kyrkstugorna återvände vi till stugan för ett slag. Jag passade på att insupa lite inspiration till övervåningen. Älskade enkelheten i skomakarlampan, och den blå färgen mot en mönstrad tapet. Fantastiskt.
Kyrkstugan bestod av ett sovrum/vardagsrum, ett litet pentrykök och en toalett med dusch. Det fanns vattenkokare för välling och te. Det fanns handdukar, sänglinnen och tändstickor för maximal mysfaktor på kvällen. Porslin, bestick och allt annat man kan tänkas behöva under en hemestertripp
Här träffade vi gårdens andra ägare, Celina. De hade såklart corona-säkrat alltihopa; bordsservering, gott om plats och avstånd till varandra. Vi började med att beställa mat, pizzarullar i libabröd med olika fyllning. Celias mamma fixade mat till Lo också. Hon proppade i sig av skinka, gurka, majs, banan och äpple. Så snällt att få göra en extra -på sidan av menyn- bebbebeställning.
Jag slog till på fyllningen med skinka och Fredrik den med kyckling. Tänker fortfarande på den goda örtsåsen i rullen. När vi inte trodde att det kunde bli mysigare så ställer sig Celina på scen med gitarren och sjunger. Jag får gåshud när hon plockar fram ett munspel och spelar. Något som också hänt sedan jag blev mamma; blivit så känslosam. Ville bara gråta när hon spelade den ena fina låten efter den andra. Lo tog några härliga dansmoves på salsgolvet och rusade mellan de stora rummen på gården. Emelie gick runt med parets son i bärsele på magen. Jag lutade mig över bordet till Fredrik och sa “Tänk att få växa upp sådär, liksom bara få hänga med från början. Få vara med och driva familjeföretag, vilken himla dröm!”.
Aftonen blev kväll och det blev dags att natta Loppan. Folk satt kvar både inne och ute i kvällssolen och umgicks. Vi fixade välling som slukades direkt. Sedan somnade hon på fem röda, helt slut efter att ha upptäckt Lövångers kyrkstad.
Vi smör runt i stugan. Tände ljus, knaprade på chips och spelade Alfapet tills ögonen stod i kors på oss. Vi kröp ner bland svala lakan och en sussande bebis, det sista vi gjorde innan vi somnade var att viska morgondagens planer mellan varandra. “Ska vi vandra i naturreservatet?” “Aaah!”, “Ska vi ta med fika i ryggsäcken?” “Aaah”, “Ska vi äta våfflor sen?” “Jaah!”. Så somnade vi, med nya minnen långt in i hjärtat.
